Hårdjuret

Det finns en ologisk sak med att åldras. Hår! Där det ska finnas (på hjässan förslagsvis) försvinner det. Mitt uppe på huvudet får man något som liknar gammal kohud när solen steker på huvudet där håret glesnat. Det skulle man väl kunna leva med om det inte var så att håret är så jävla vitalt på andra områden. Näsan, i öronen, på öronen, ögonbrynen, ryggen och sen ska jag inte nämna de onämnbara ställena. Han, eller hon, som är håret, löper fullständigt amok, har missat sin uppgift; snyggt och tjockt hår, kanske lite jämt och fint skägg. Nu sprutar det hår ur kroppen på de mest märkliga ställen, har hårdjävulen blivit bindgalen eller har den bara blivit dement och glömt vad som ska behåras. Det man får trösta sig med är att hårdjävulen måste vara ännu äldre och snurrigare än jag, värddjuret.